Romanen ägnar 4000 sidor till att söka det förflutna. Ger romanen en sann bild av det författaren söker?

Nej, romanen måste ses i första hand ses som en skapelse, inte som en dokumentation. Det står snart klart att författaren inte eftersträvar en sann bild av sin barndom eller sin ungdom. Flera uppenbara skillnader mellan romanen ovh verkligheten uppenbarar sig. Här är två:

1. Den icke-existerande brodern. Marcel Proust fick vid 3 års ålder en lillebror, Robert, som han utvecklade en nära kontakt till och som han livet igenom umgicks flitigt med. Det skulle så småningom ochså bli Robert som sammanställde de manus som utgör de sista tre delarna av romanen och såg till att de blev utgivna. Romanens berättare, som är synnerligen utförlig om sin familj med alla mor- och farföräldrar och deras syskon, om ”grandoncle” och kusiner till föräldrarna, denne släktkäre berättare nämner inte med ett ord någon broder.

2. Francoise. I romanen har familjen hela tiden en och samma hushållerska, och man får följa hur hon åldras och så småningom börja svära över trapporna som blir allt svårare för henne. Eftersom hon dagligen tagit hand om berättaren alltsedan han var barn, känner hon honom mycket väl och berättaren återkommer till hur hon med åren blivit mycket mer än en hushållerska. Genom hela romanen med dess myllrande persongalleri och oväntade metamorfoser, intriger och förbindelser, står Francoise som en stabil motvikt. I själva verket hade familjen, som alla andra borgerliga familjer, en lång räcka av hushållerskor och pigor och det kan sägas vara först under åren 1913-21 som det i Prouts liv kom in en hushållerska, Céleste Albaret, som skulle likna Francoise i stabilitet och närhet. I den Francoise som författaren porträtterar läggs så småningom in en hel del av Céleste, men hon fanns inte i hans liv förrän strax efter att första delen av romanen givits ut och i själva verket blir Celestes första uppgift att distribuera dedicerade exemblar av den rykande färska Du Côte de chez Swann till olika personer i Paris.