I mellanstadiet fick vi under en timma en mycket märklig uppgift: vi skulle slå upp ”Nu skall vi sjunga” och leta upp Sjösalavals. Refrängens alla blommor skulle vi sedan leta upp i ett ex av Krook-Almquists flora som fröken delade ut och där ta reda på när dessa växter hade sin blomningstid. Det kändes meningslöst och trist. Men ok då, gullviva…jaha blommar i maj. Mandelblom i …maj också. När jag antecknat ”maj” även på kattfot och blå viol ersattes meningslösheten med något som närmast var en uppenbarelse: dessa blommor var inte insatta i sången på måfå utan just för att de alla blommade samtidigt.

Sedan skulle vi försöka reda ut under vilken månad sångens händelser utspelar sig. Jag hittade orden ”uti majsolens sken”. Hm.

Uppenbarligen var sångens upphovsman inte bara känslig för den rytm som blomnamnen i den ordningen bildade utan dessutom välorienterad när det gäller själva blommorna. Jag slängde ett getöga på uppgiften om författaren: Evert Taube. Jaha. Obekant.

Men han skulle bli mer bekant när mina föräldrar införskaffat dubbel-LP:n ”Evert Taube i våra hjärtan”. Jag blev betagen i alla dessa berättelser och iakttagelser – att resa sitt tält under Sydkorsets stjärnor och stämma gitarren till syrsornas sång. Jag lyssnade i timmar till dessa texter och impregnerades av ord och fakta som det skulle ta åtskillig tid att smälta. Betydelsen av ”old” i ”-It’s a very old whiskey my boy, sa han då” var inget jag som 12-åring och utan någon som helst erfarenhet av alkohol kunde gissa mig till.

När jag började mina kemistudier på Chalmers skulle denna kunskapslucka börja fyllas med rika erfarenheter från gasquar och sittningar. Dessutom visade sig utantillärda Taube-sånger vara en gyllene tillgång i just dessa allsångsdominerade sammanhang.

Taube blev en rik källa till kunskap. Överallt i världen hade han varit, och överallt hade han lärt sig växterna, maträtterna, historien. Hans aptit på kunskap verkade omättlig och det var som en snyting i magen när jag i Don Diego Karlsson de la Rosas roman läste en term som jag direkt såg måste vara felaktig. Mina kemistudier hade då fört mig såpas långt att jag direkt kunde beslå honom med dåligt research. Parallellt pluggade jag spanska på kvällarna på Komvux på Hvidtfeldska och fuskade dessutom lite med portugisiskan. Och då började en massa andra frågetecken hopa sig. ”När jag var en ung caballeiro, jag levde i Rio Janeiro” placerar ju oomtvisteligt handlingen i Brasilien, även om det lilla ”de” i stadens namn hoppats över för rytmens skull. ”Caballeiro” är också helt korrekt portugisiska. Men när diktaren sedan berättar att ”En dag på Piazetta Patrulla, jag mötte en stilig fanciula” blir det därför lite konstigt eftersom varken piazetta (torg) och fanciula (kvinna) är portugisiska utan italienska. Något Piazetta Patrulla får man leta förgäves efter i Rio de Janeiro. I nästa vers gör diktaren ”en djup reverencia” och har därmed smidigt bytt språk till spanska som ju inte talas i Brasilien. Han fortsätter på det spanska spåret med att berätta att ”hon svepte sig i sin mantilla” men när hon ”följde mig till min castilla” lämnar han även det hittills korrekta spanska spåret och byter lite brutalt genus på ”castillo” (slott) till ”castilla” som på spanska betecknar regionen Kastilien i Spanien. Och dit var det sannolikt inte han förde sin nya bekantskap tvärs över Atlanten redan första kvällen.

Ett liknande könsbyte utsatts tio miljoner svenskar för varje julafton då Busters vän kocken ropar ”Una minuta, una minuta!”. Vare sig restaurangägaren är italienare eller spanjor är ordet för minut inte feminint (slutande på –a) utan maskulint: minuto, och kocken skulle alltså säga ”Un minuto, un minuto!”

Men vår caballeiro tröttnar strax på det spanska spåret och återgår till italienska när han säger att ”hon hade en röst molto bello”. Emellertid är det italienska ordet för röst (voce) femininum och han borde därför ha sagt ”molto bella”, men då skulle det ju inte rimmat på nästa rad ”och jag spelade på min cello”. Två genusfel alltså. Men vår poet skall göra sig skyldig till ytterligare ett.

Efter bråk om en tom plånbok hämnades nämligen den skönsångande kvinnan och ”gick till Teatro Colonna”. ”Teatro” är maskulinum och teaterns korrekta namn är således ”Teatro Colon” utan något tillagt feminint –a. Men vår diktare har här åter sett sig tvungen till en liten transgender eftersom nästa rad lyder ”och blev direktörens primadonna”.

Nu har det emellertid vad jag vet aldrig funnits någon Teatro Colon i Rio de Janeiro, men väl en i Buenos Aires, en stad som Taube bodde i under flera år. Så man frågar sig slutligen varför Rio de Janeiro över huvud taget nämns i sången om varken piazettan eller teatern finns där och inget annat i staden nämns eller har någon betydelse för texten. Kan det vara så att det hela började med en lek med de (nästan) rimmande orden Janeiro och caballiero?

Sången är copyrightad 1933 och skrevs alltså innan resor till kontinenten blockerades av Andra världskriget. I Taubes konstnärsdominerade umgängeskretsar kan man därför förmoda att det fortfarande restes flitigt till såväl Italien som Spanien och att en del förkovrat sig i dessa språk. Kanske ett eller annat ögonbryn höjdes inför de friheter diktaren tog sig.